Google+ Followers

måndag 26 oktober 2015

Svar till Thabo 'Muso

Dagens Nyheter publicerade i fredags en märklig artikel med en länk till en 30-sidig "recension" av min bok Min Jihad, skriven av en viss Thabo 'Muso. Här på bloggen publicerar mitt svar till 'Muso i form av ett pdf-dokument som kan laddas ner här. Min förhoppning är att läsare av båda dokumenten kan bilda sig en egen uppfattning av rimligheten av mina påståenden i min bok.

torsdag 9 juli 2015

JAG ÅNGRAR NÅGRA SAKER SOM JAG HAR SKRIVIT


Nu när jag har kommit ut med min bok "Min jihad" är det några som har letat upp gamla facebooksinlägg och uttalanden som har något år eller mer på nacken, och det är bara att konstatera att jag har skrivit en del saker på t ex Facebook som jag inte står för. Jag har ”lajkat” uppdateringar som är uppskattande gentemot personer som i olika sammanhang kan misstänkas ha antisemitiska preferenser och jag har uttryckt mig nedlåtande (och slarvigt) om moskéer i Sverige. Att detta skedde under en tid när jag ofta kände mig upprörd och maktlös är, förstår jag idag, ingenting som hindrar att det citeras nu och framöver och det riskerar att svärta ner mitt namn.

Så jag ber härmed om ursäkt för det jag yttrat respektive gillat på sociala medier som INTE stämmer överens med de värderingar som jag har och förespråkar. Jag är demokrat, feminist och muslim. Jag är varm anhängare av religionsfriheten, och jag tror att ett sekulärt samhälle är enda möjligheten för att vi alla ska kunna samsas sida vid sida med våra olikheter. Jag kommer att vara mycket mer omsorgsfull innan jag trycker på gilla-knappen framöver.

Mina värderingar framgår tydligt av min bok
, och jag är förstås glad över att många tycks läsa den med intresse och behållning.

torsdag 28 augusti 2014

Magstarkt att försvara terrorister!

I SvD Brännpunkten den 18/8 och 26/8 kritiserar Zakarias Zouhir Folkpartiets lagförslag som går ut på att kriminalisera terrorträning utomlands. I Aftonbladet 26/8 skriver två representanter för ”Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén” att en terrorlag kan stigmatisera Sveriges muslimer. Jag undrar vilka muslimer dessa debattörer representerar? Det är magstarkt att vilja framstå som representanter för alla Sveriges muslimer när man implicit försvarar terrorister.

Det är knappast stigmatiserande att föreslå en lagstiftning som kriminaliserar individer som aktivt deltar i inbördeskrig, oavsett deras bakgrund eller religiösa övertygelser. Snarare erbjuder denna lagstiftning många muslimer en trygg tillvaro i Sverige, det land som många muslimer har sökt sig till för att slippa religiösa förföljelser som praktiseras av just sådana radikala islamister som tillhör Al Qaidas fronter.
I Ummah Nyheterna, en svensk facebookssida som stödjer Islamiska Staten, skriver en hemkommen jihadist som deltagit i inbördeskriget med den terrostämplade organisationen Islamiska Staten en kort vers av en nasheed (jihadist- sång) som går ut på att man ska halshugga shiamuslimer. Hans vers är riktad mot en svensk, ung shiamuslim som hamnat i bråk på nätet med en IS- anhängare.

Fatin Al Mandlawi
, en ung kvinna som strider med Islamiska Staten, vars make (och bror) stupat i strider för Islamiska Staten, deklarerar i veckan att hon gärna vill få äran att halshugga amerikaner om de passerar Syriens mark. Al Mendilawi var nyligen i Sverige för att föda sitt barn och åkte sedan tillbaka till Syrien igen.

En annan Syrienkrigare som strider med Al Nusra skryter på sin Facebookssida med att han har lärt sig att tillverka vapen och enkla raketer, det var lätt menade han. Vidare deklarerar han att han vill åka tillbaka till Sverige för att vila lite. Hundratals personer är på resande fot och åker på jihadsemester fram och tillbaka utan kontroll. Självfallet utgör de ett säkerhetsproblem för Sverige.

Taimour Abdulwahab som begått terrordåd i Sverige hade tidigare tränat utomlands. Munir Awad, som planerade dåd på Jyllans psoten, likaså. Abdulwahab är inte ensam, många Al Qaida medlemmar från Irak hade sökt sig hit efter USA:s angrepp mot Irak 2003. Detta känner säkerhetspolisen till, men avsaknaden av en lagstiftning som kriminaliserar dessa terrorister har försvårat SÄPOs arbete.

Det är inte vilken muslim som helst som kan drabbas av en terrorlag, utan just de terrorister som dessa debattörer försvarar, individer som vill avrätta, halshugga och korsfästa alla som inte delar deras ideologi. Varför ska Sverige behöva vara en bas för att genomföra och utveckla terroristisk verksamhet? Märkligt nog att dessa debattörer förknippar terrorlag med ras. Vad har ras med terrorismen att göra? Menar de att man skall behandla islamistiska terrorister annorlunda än andra terrorister?

Jag och hundratals muslimer som jag känner välkomnar ett lagförslag som garanterar vår trygghet och vistelse i Sverige- ett land som inte tolererar extremister som vill sprida islam med svärd och tillämpa sin rättvisa genom strikta Sharialagar.

söndag 1 juni 2014

Dags att ta ett dopp?

Jag har aldrig uppfattat kvinnor som är praktiserande muslimer som fiender, då jag själv är muslim, inte heller de som kämpar med näbbar och klor för sin rätt att välja slöjan. Det är individens kamp för sin egen vilja som jag imponeras av. Denna kamp är lika viktig som kampen hos alla de individer som kämpar för att välja sin partner själva, befria sig från slöja, och alla de som överhuvudtaget vill fatta sina egna beslut, bortom klanens inflytande! Individens val att praktisera sin religion är något vackert. Den person som står mig närmast, min mamma, är både troende muslim och beslöjad kvinna!

Däremot vänder jag ryggen mot radikalisering av religion, jag ser det som skadligt, eftersom det kan ge upphov till omänskliga handlingar, i gott syfte. Som radikal islamist blir man inställd på att vidmakthålla moralen med tvång, och kategorisera andra som inte delar detta tankesätt som icke-människor – vilka skall straffas med död, för Guds skull. Att dö i striden för denna moraliska konformism anses vara shahada – martyrskap – det vill säga att dö för Guds skull! Det är för övrigt ett tankesätt som konstrueras av människor; Gud tolererar inte några blodbad, inga halshuggningar och inte heller någon människohandel, i religionens namn.
Icke desto mindre har jag inte velat se denna sorts radikala individer som fiender, snarare tvärtom. De är ju, trots allt, bröder och systrar i den större religionen, islam, trots våra skilda ideologier…

För några dagar sedan lade jag upp en bild på några kvinnor, som enligt min tolkning visade ”jihadisktiska pekfingrar”, ackompanjerade av en text som förklarade att deras ”hemliga uppdrag” hade slutförts. Inte för att jag har gjort en övertolkning av innebörden av denna gest. Jag har lärt mig att den betyder ett bekännande av Allah under bönen, men för jihadisterna symboliserar den ett löfte att det är enbart Allahs väg man skall välja där Jannah - Paradiset- är det enda målet.

På Twitter skrev en provocerad Cherin Awad ”Well, rasism, islamhat, muslimhat, idiot, hatpropagenda och lågbegåvning funkar med. De enda som ska skämmas är du”. I sitt systersförsvar menade hon att tjejerna gick och badade. Jag har, efter att ha levt halva mitt liv i ett muslimskt land, aldrig hört talas om att det uppåtriktade pekfingret är en gest som används när man ska bada. Jag har hur som helst valt att ta bort bilden för att jag respekterade kvinnornas vilja och har förhoppningar om att kunna kontakta dem för att diskutera vidare våra olika synsätt på religion.

Några dagar senare lägger Johan Lundberg upp nytt material på Twitter. Där framgick att den kvinna som postat det inlägg som Cherin Awad försvarade hade jublat över en död svensk Syrienkrigares martyrsblod. Lundbergs poäng var att ifrågasätta ställningstagandena hos Cherin Awad, när hon tog kvinnan ifråga i försvar och framställde henne som en muslim i största allmänhet, utan radikal agenda. Man kan påpeka att det var kvinnans make som lade upp Facebook-posten (på Ummah Nyheter) där det berättades att martyrblodet nu hade nått Göteborg. Detta har lett till en infekterad debatt på Twitter som avslutades med att Lundberg bad om ursäkt för att han hade kränkt Cherin Awad.

Trist nog så sätter misstänkliggörandet stopp för debatterna. Det är tråkigt att fokus läggs på personen, inte handlandet och bedrövligt att vi har så lite utrymme kvar för kritiskt tänkande.

<

tisdag 6 maj 2014

Se radikalisering i Rinkeby med nya ögon

Du måste ha nya glasögon på dig när du åker till Rinkeby. Så sa min handledare som tips om hur man hittar ungdomar som kan tänka sig att vara informanter i min masteruppsats. Nya glasögon? Vad innebär det? Åk dit och var nyfiken, svarade hon.

En vanlig fredag, strax efter fredagsbön, klev jag in i Rinkeby centrum. Först slogs jag av det livliga tempot mitt i centrumet, inslagen av olika kulturer, privata butiker med utbud av mat och kläder från hela världen. Genast efter fredagsbönen strömmade unga och äldre män in i Rinkebygallerian, en del med färgade långa skägg och religiös (salafistisk) klädstil. I samma stund noterade jag en manlig dominans i det enda café där jag satt och fikade. Jag la märke till en affär mitt emot caféet där man säljer niqab, slöjor och religiösa böcker skrivna på arabiska och engelska. I det lilla centrumet finns det en lokal för ett islamiskt kulturcenter och en moské med bara några meter emellan.

Jag vandrade vidare till en skola i närheten. Utanför den hade några barn samlats och jag frågade artigt: - Går ni i den här skolan? Jaaaa, vi går i den här skolan, svarade de med hånfulla skratt.

Efter en lång runda kändes det tungt. Jag lyckades uppenbarligen inte fånga några ungdomars intresse för att berätta om mitt projektarbete. Dessutom fick jag konstiga blickar från de religiösa män som strömmande ut ur moskén. Trots att jag själv är invandrare, arab och muslimsk kvinna kändes det som om jag inte hörde hemma där. Detta fick mig att tänkte på alla dessa politiker och journalister och som har varit i Rinkeby förut. Vilka glasögon hade de på sig för att inte kunnat se det som jag själv såg?

Det sker en radikalisering av ett redan segregerat område där utanförskap råder. De religiösa inslag som jag la märke till vittnade om att barn och unga riskerar att indoktrineras i religiösa världsbilder där sharialagar anses vara den enda rättsskipningen och islamismen den enda ideologin. Min fråga är hur och på vilka sätt som barn och unga i en sådan segregerad miljö kan gynnas?

Jag förstår att svaren på denna sortsfrågor måste vara komplexa. Men jag ser samtidigt att vi har ett problem som fått växa under några år, och som blivit nästan omöjligt att diskutera. En del politiker har skymt frågan om den radikaliseringsprocess som sker i förorter. Åtgärder för att förebygga att unga radikaliseras tas nästan aldrig upp i samhällsdebatten. Lika lite som de problem som uppstår genom att människor från olika kulturer lever sina egna liv, helt avskurna från kulturella utbyten. Hur kan parallella samhällen gynna barn och unga? Vem tjänar på att ingen social interaktion sker?

Visserligen bör man inte hindra folk från att upprätthålla sina kulturspecifika praktiker och livsformer oavsett var man bor, men nu handlar det om bostadsområden där den religiösa dominansen är påtaglig på ett sätt som skiljer ut områdena från samhället i övrigt. Risken uppstår inte minst när det inte finns något som verkligen binder ungdomarna samman med majoritetskulturen. Det utanförskap som därmed riskerar att uppkomma måste vi ta på allvar.

Min handledares ord återkommer igen, åk dit och ha nya glasögon. Det vill jag gärna rekommendera våra politiker och journalister att göra!

fredag 25 april 2014

Första maj- hälsningar


Varje gång, vid varje diskussion, och i samband med varje nätangrepp hör jag ett enda argument som slår till och som får mig att, än idag, bli häpen.
Jag anklagas ständigt för samma sak och avfärdas ständigt med samma nedsättande epitet. Mina meningsmotståndares världsbild tycks oerhört begränsad och ”fobin” inför oliktänkande tycks alarmerande.
Flera av vänsterns vita män anklagar mig fortfarande för att ha en ”Avpixlat-svans”. Detta är intressant av olika anledningar. Vad har”Avpixlad” med mig att göra? Vad är det som förenar oss?

Medan de hatar muslimer, så är jag en liberal muslim!
Medan de hatar invandrare, så är jag en invandrarkvinna.
Medan de är nationalister, så är jag en interkultur-förespråkare.
Medan de vill skicka tillbaka flyktingar till sina hemländer, så kämpar jag för flyktingarnas rätt till bättre livschanser, bortom förtryck, krig och förföljelser!
Men om jag å andra sidan skulle ha fått några av dem att inse skillnaden mellan liberala muslimer och islamister och därtill får dem att stödja en liberal islam, så kan det väl knappast vara till skada. Tvärtom;-)

Flera av vänsterns vita män agerar dock irrationellt. Utifrån sitt hat mot förtryck, förtrycker de andra som ligger lägst i samhällshierarkin, som liberala, muslimska invandrarkvinnor. När nu, vänsterns vita män tar islamisterna i försvar och samtidigt angriper mig för att ha en ”svans” som jag inte bär något ansvar för och inte har något gemensamt med, visar det hur vilse vänstern gått…

De väljer sällan att angripa män, de vågar inte angripa etniskt svenska, väletablerade, framgångsrika kvinnor, de vågar inte angripa dem som har högre position än vad de själva har…
Ja, till och med deras klassförakt verkar vara en myt…
Tänk hur vänstern gick vilse…


Själv vill jag stå upp för de allra svagaste i samhället. De som inte kan fatta sina beslut själva, de som inte kan göra fria val, de som inte kan välja en partner, de som påtvingas slöja, de som gifts bort, de som förs bort mot sin vilja, de som vill bryta upp, men inte kan ta sig ur ett medeltidsmörker som är hårdare än deras viljor och som håller dem med fasta grepp. De som vill känna smaken av livets gåvor, men inte kan, inte får och inte tillåts!
De svagaste i samhället är de hedersförtryckta.

Eftersom första maj började närma sig vill jag passa på och skicka en första maj-hälsning till alla dessa vänsterns vita män :-

Yalla yalla, jihad åt alla
Yalla yalla, martyrerna ska vi hylla
Yalla yalla, Niqab är dyrka
Yalla yalla, klä er i burka


http://www.twitlonger.com/show/n_1s1gg83






söndag 20 april 2014

Vänsterns vita män stjäl min liberala muslimska identitet

Vår omvärld som vi lever i är formad delvis av oss själva och på ett sätt som är influerat av våra livsåskådningar. Vi bär alla med oss en mental bild av våra världsåskådningar relaterat till våra livserfarenheter. Självfallet ter verkligheten sig olika ut för oss eftersom våra livserfarenheter är olika, vi tolkar vår verklighet utifrån vad vi har i bagaget, vad vi bär i ryggsäcken och i relation till vår förförståelse. Självfallet har min livsresa format mina kulturella, etniska och religiösa identiteter. Från en uppväxt i ett land där patriarkatet styr till att hamna i ett land som påstår sig bekämpa patriarkala strukturer. Från att växa upp mitt i hederskulturen med inställningen att bevara familjens heder, till ett land som påstår sig vara jämställt och är för kvinnofrigörelser. Från att vara troende muslim (utan att bära slöja) till att vara troende, liberal sekulär muslim. Tron fanns alltid kvar i mitt hjärta, dock var jag alltid kritisk mot kvinnors position i min religion, där och då, här och nu!

Hur kan vänsterns svenska vita män förstå en sådan livsresa? Hur kan de som talar så fint om demokrati och antirasism förstå en muslimsk invandrarkvinnas kamp för iscensättandet av sin liberala muslimska identitet? Kampen för att befria sig från patriarkatet utan att för den skull behöva förneka sin bakgrund. Hur kan de förstå vad kvinnoförtrycket i mellanöstern är? Hur kan de förstå känslan av att befinna sig i spänningsfältet mellan att å ena sidan vara stolt över den muslimska identiteten som man växte upp med och å andra sidan ställa sig kritisk gentemot islamismen som en ultrakonservativ men relativt ny ideologi inom islam? Och hur kan de förstå den överföring av hederskulturen som pågår i Sverige, när de växte upp trygga och alltid har varit fria, europiska, naiva ”vita” män?

Jag finner det intressant att beskåda hur vänsterns svenska vita män beter sig i sociala media. För de tycks utöva samma maktstruktur som de själva påstår sig motverka. Deras hat mot främlingsfientlighet tycks så att säga tolerera att de själva uppför sig främlingsfientligt, dock med ett gott syfte, vilket är att vara antirasister. Jag ser deras maktutövning när de negligerar min vrede och kamp, med en outtalad överenskommelse att förtiga debatten om hedersvåld, förtiga röster som vill säga att det är en stor skillnad mellan att vara liberal muslim och att vara islamist. Röster som vill varna att de som försvarar islamismen missgynnar den muslimska invandrarkvinnans strävan efter att förverkliga sin dröm om frigörelse och självförverkligande!

Den unga kristna vänstern och antirasisten Jonas Bergström, som tillhör Tro och Solidaritet, angrep mig på Twitter med anledning av att jag avslöjade att hans vän, Anna Ardin, skickade hatmejl till Södertörns högskola som protest mot utnämningen till årets alumn. I hans aggressiva uttalande anklagar han mig för att vara rasist och islamofob, något som han tillsammans med sina kamrater bestämt sig att bekämpa, oavsett bakgrund!

Man borde kanske applådera den unga kristna vita man som tycks veta vad islamofobi är och därmed tar strid gentemot det, för ett bättre samhälle. Och man skulle kanske imponeras av den goda viljan hos icke-muslimer att bekämpa isamofobin. Jo, en sådan solidaritet imponeras man av, och ett sådant samhälle som går hand i hand och slår hårt mot rasismen vill man leva i, för gott! Han är en hjälte, han är en antirasist!

Mattias Irvig, redaktionschef på Dagens Seglora, tröstar Bergström när den sistnämnde skrev att han ångrade sig att han debatterade med Gadban
"Trött på trollen som utgör hennes svans". Irvig skriver: - "Trodde hon skulle vara en dagslända, kom från ingenstans. Resonerar konstigt. Kanske något för journalisten? Frågar han Daniel Wiklander.

Wiklander, Chefredaktör på Arbetaren, noterar:- "Kritiken mot Gadban gäller att hon vill ta ifrån vissa svenska medborgare deras medborgarskap. De 70000 ungdomar förtjänar bättre än att företrädas av en odemokratiker som vrålar om de får kritik. För min del diskvalificerar det, ja, Samma om hon förslagit dödsstraff."

Wiklander blir ilsken när han får frågan om vad han har för problem med Gadban och Sara Mohammed:- "Mitt problem med de två är att den ena är en odemokratisk knäppskalle, och den andra har backat upp krav på slöjförbud som drevs av högerradikala partier i Europa som helst skulle vilja skicka henne till Irak.". Wiklander likställer nämligen förslaget om fråntagande av medborgarskap hos nysvenskar som erhållit ett svenskt medborgarskap om de begår hedersbrott med dödstraff. Det verkar som om en sådan vital del i att kunna fungera och integrera sig med majoritetsbefolkningen och lagarna i landet som Wiklander tycks ta för givet. Han visar en ambivalent inställning till demokratin, han anser mig vara odemokratisk men hans försvar av hedersförövarna tycks inte vara odemokratisk utifrån hans synvinkel. Förvisso är det fint att tala om mänskliga rättigheter, men vilkas rättigheter ska vi kämpa för att upprätthålla, de hedersförtrycktas eller hedersförövarnas?

Det som dessa svenska vänsterns vita män inte ser är den främlingsfientliga inställningen som präglar deras agerande. De saknar visserligen självinsikten och vågar slänga ur sig nedsättande, nedvärderande och hatiska ord. De ser nämligen inte maktmönstret i sitt uttalande, de har valt att sätta mig i det rasistiska, odemokratiska och islamofobiska facket och de har bestämt sig för att inte ta mig på allvar genom att hånas och kränkas i sociala media utan att visa någon som helst respekt för min integritet.

Det som dessa vänsterns vita män inte ser är att deras beteende försvårar invandrarkvinnors möjligheter att göra sin röst hört. De försvårar den muslimska invandrarkvinnans möjligheter att våga säga från i det sociala rummet när de brännmärker och stigmatiserar andras åsikter. Deras arroganta inställning eftersträvar en fullständig makt över det talade ordet i Sverige, där den liberala muslimska invandrarkvinnan varken får vara med eller tas på allvar. För att få medhåll använder de sig av konspirationsteorier som odemokratisk, islamofobi och rasism.

Det som dessa vänsterns svenska vita män inte förstår är att debatten om hedersvåld handlar varken om hat, rasism, odemokrati eller islamofobi, utan snarare om utsatthet och maktlöshet som en grupp individer upplever utan att få mod att bryta mönstret.

Vänstern utgår visserligen från argumentet att människor inom religiösa grupper är de som står längst ner på samhällsstegen och utsätts för makten, snarare än att religionen har makten i samhället i dag. De är de svagaste i samhället som skall försvaras. Men det som de inte förstår är att de gör dessa religiösa grupper till representanter för muslimer, medan liberala muslimer hamnar i skymundan. Det oroar mig verkligen att vakna upp i ett Sverige där vänsterns vita män utgör ett verktyg som sprider islamistiska föreställningar och spelas in i islamisternas händer. Det oroar mig verkligen att vakna upp i ett Sverige där icke beslöjade kvinnor anses vara islamofober och kvinnor som inleder utomäktenskapliga relationer anses vara horor.

Nåväl, vår omvärld styrs ju av våra livsåskådningar och livserfarenheter. I vår omvärld ser jag att det dominerar en outtalad konsensus, där vänstern står vid de svagaste i samhället. Nu räknar vi med att vänsterns nya kamp skall vara att iscensätta den islamistiska identiteten och försvara ultrakonservativa islamister till varje pris och därmed motverka drömmen om ett sekulärt islam som säkerligen många liberala muslimer tror på.

Vilka är de svagaste i det här samhället egentligen?